onsdag, 23 november, 2011
Jag har idag träffat lite andra dietister som jobbar inom Västerbottens inland. Väldigt trevligt må jag säga, och det är klart att man snackar om jobbet. Något vanligt förekommande vid sådana träffar är att man diskuterar jobbsituationen och svårigheterna som man ställs inför.
Denna gången handlade det bland annat om att patienter på en ort som genomför gastric bypass-operationer (GBP) inte har tillgång till en dietist. Dessas läkare anser inte att det behövs någon dietist, trots att det i riktlinjerna för operationen står att de ska ha en dietistkontakt redan innan operationen. Istället dyker det upp remisser hos primärvårdsdietisterna. Dietisterna som jobbar här har redan nog att göra med sina andra patienter och andra arbetsuppgifter och det finns inte tid för dem att ta gbp-patienterna också.
GBP är inte alla gånger en lösning på problemet. Problemet ligger i personernas ätbeteenden och de behöver hjälp att förändra detta. Däremot så säger denna läkaren att så är det inte alls, utan man opererar in ”verktyget” för att lyckas. Patienterna får idag rådet att de kan äta ”vanlig mat”, men sakta och tugga ordentligt. Och kostråden får de av sjuksköterskor! Då är det ju så konstigt att det finns de som kan äta precis som innan efter en operation, att det finns de som ångrar sig, som är kroniskt sjuka och som har gått upp i vikt igen efter ett tag. Det finns patienter som inte tror att det är möjligt att gå upp i vikt igen om man någon gång gjort operationen, men det är en felaktig föreställning.
Vad är då ”vanlig mat” för en patient med BMI över 35?
Man har inte ett normalt ätbeteende om man har BMI 35, det är i princip omöjligt. Om man är 170 cm lång så måste man väga 102 kg för att ha BMI 35. Detta innebär att man behöver äta ca 3000 kcal per dag för att hålla vikten. Att äta 3000 kcal innebär en hel del mat eller mycket tomma kalorier (läsk, godis, chips, ”snabbmat”, osv). Om man då fortsätter att äta samma livsmedel även efter operationen, men kanske inte kan äta lika mycket som tidigare. Kanske kan man bara äta 2000 kcal i form av godis, läsk och andra sötsaker. Vad händer då? Jo, patienten går ner i vikt men inte tusan är det ett hälsosamt sätt att veta. Istället drabbas patienten av undernäring. Patienten får i sig tillräckligt med energi för att överleva, men hur blir det med vitaminer, mineraler och spårämnen. Dessutom så har operationen lett till ett försämrat näringsupptag vilket i sig leder till näringsbrist.
GBP är tyvärr ett väldigt effektivt ”verktyg”. Patienterna går ner i vikt, men hur bra mår de? De får hälsovinster som följd av viktnedgången, men det medför andra hälsorisker.
GBP är ETT verktyg i kampen mot viktminskning. Inte Verktyget med stort V, inte den enda utvägen och verkligen inte den lätta utvägen utan några som helst komplikationer. Operationen innebär oftast att man måste göra stora förändringar i kosten, men ibland sitter matmissbruket i för hårt och man kan tillåta sig själv må så dåligt av exempelvis dumpingbesvär, bara man får den där chokladen/kakan/skorvmålet/whatever.
Det går att gå ner i vikt med hjälp av kost- och motionsförändringar, men det är jättesvårt och man behöver ofta hjälp. Även om man bestämmer sig för att genomgå en operation tror jag att det är jätteviktigt att någon kollar hur det går, mår patienten bra och får hon/han i sig allt hon behöver. Läkare tittar bara på blodprover och tittar på vågen. En dietist ställer rätt frågor och vet vad man behöver veta för att göra en riktigt bedömning av kostintaget. Tre år på universitetet med bara kostvetenskap gör oss till experter på området. Inte försöker vi ge sprutor eller mediciner, och därför bör inte sjuksköterskor eller läkare ge kostråd.

Senaste kommentarer